Stig Sæterbakken er død. Med tillatelse fra Jenny Högström – litteraturredaktør, kritiker og oversetter, gjengir vi her hennes brev til sin venn. Teksten var publisert i Helsingborgs Dagblad i går, onsdag.
Kära Stig.
Så börjar alltid mina brev till dig, och så ska även detta sista börja. Fast det känns alldeles för jävla fel och orättvist.
Helvetes jävla skit, ropar jag i telefonen, när jag inser att det verkligen är ett dödsbud. Som ett eko av ämnesraden i ditt senaste mejl – ”helvetes jævla dritt” – ett internt skämt med människans allra mörkaste makter, och en direkt referens till din senaste roman ”Gjennom natten” som utkom i höstas, en hisnande resa genom sorg, skräck och skuld som Niklas Darke översätter till svenska i detta nu.
Ja, alla dessa referenser till döden, till ångesten och självmordet var som ett enda långt litterärt och svart skämt med en alldeles för verklig klangbotten.
Vi träffades när jag jobbade på tidskriften Ord&Bild i mitten av 2000-talet. Jag hörde av mig och ville att du skulle skriva. Istället skickade du något som du kallade för dina ”notater (selvbiografiske)” – hårresande självbiografiska essäer där litteraturen och livet ständigt sattes på spel. De var så fruktansvärt svarta, de var så fruktansvärt roliga. Och framförallt: de var så fruktansvärt bra och välskrivna!
När jag översatte dem från norska till svenska hade jag hela tiden den underliga känslan av att de egentligen var skrivna på franska – så liksom barock var meningsbyggnaden. Smaken för det franska blev ytterligare en förbindelselänk: från Georges Batailles ”Litteraturen och det onda” och Célines rabulismer, till Michel Houellbecq, Jonathan Littell eller ”Hyresgästen”.
Och när vi väl träffades ett tag senare i Oslo, blev detta till ytterligare en episod som senare kom att ingå i de självbiografiska essäerna.
Jag fick läsa den i ditt kök i Lillehammer. Det var försommar, litteraturfestival och dagen efter att jag så påpassligt glömt min plånbok på rummet när vi skulle slå runt med Carl-Michael Edenborg, din svenske förläggare.
Ni var som Piff och Puff, Sodom och Gomorra, så fina, så barnsligt glada i varandra, och vi drack öl och Laphroig till i ottan. Essän handlade om vårt möte, om en skrivkramp (som släpper) och om Ibsen. Men jag var inte riktigt nöjd, och du fick skriva om. Du skulle förresten fortsätta att skriva på de här essäerna i år, skrev du. ”En vakker dag.”
När du själv blev konstnärlig ledare för festivalen i Lillehammer, din barndoms stad, hade du storslagna planer.
Inför temat sanning år 2009 bjöd du därför in revisionisten David Irving. Detta var uppenbarligen mer än vad man kunde hantera i Norge (trots att temat var sanning – och det givetvis handlade om att ifrågasätta Irving, och hans version av sanningen) och det tog hus i helvete. Då sa du upp dig. Källarmänniskan hade talat.
Kära Stig. Vi var ju vänner. Men även om vi inte varit det så hade jag älskat och hyllat dina böcker: allt ifrån Sauermugg-trilogin till de briljanta essäerna i ”Det onde øye” eller ”Dirty things”, och de många (jo, faktiskt) kärleks- och relationsromanerna som utkom på 2000-talet: ”Besøket”, ”Osynliga händer”, ”Lämna mig inte” och ”Gjennom natten”.
Alla hade de ditt signum och var därmed enastående och överraskande på ett eller annat sätt. Nej, det finns nog ingen författare som jag rekommenderar så ofta som dig.
2010 utkom den lilla svarta essäboken ”Umuligheten av å leve” på Flamme forlag. Det är en av de få böcker av dig jag inte läste då. Men titeln ”pretty much sums it up”, som du sa med ett varggrin, när vi träffades på Bokmässan i Göteborg samma år, och dina gröna ögon glimmade till.
När jag med tungt hjärta öppnar den idag, samma dag som du gick bort, avslutar du såhär: ”Om det finns några utmaningar kvar för diktningen – något den kan som ingen annan kan – måste det vara att ta denna sorg, själva omöjligheten i att leva – som samtidigt också är omöjligheten i att dö – till sig till fullo och försöka, om möjligt, att gestalta den och reflektera över den, gärna med en inlevelse blottad på hänsyn av alla de slag.”
Det var en sorg – och en gudabenådad förmåga – och en förbannelse, som var dina i allra högsta grad.
Men du skriver också såhär: ”Det er något barnsligt i mig som håller stånd, som vägrar att släppa taget.”
Det är till barnet Stig jag skriver detta brev.
Jag saknar dig redan så mycket.
Love
Jenny
Forfatterfoto: Cato Lein