Vem är det som vill avskaffa dessa politiska virkemiddler? Vad kan syftet vara att rasera en bevisat fungerande struktur med väldigt brett och omfattande understöd inom såväl branschen som bland allmänheten? Söndra inte det som uppenbart är bra! Varför inte befästa det fungerande istället, skriv formann i Finlands svenske författareförening, Mikaela Strömberg-Schalin, i ein kronikk som snart blir publisert på denne finsk-svenske litteraturbloggen. Vi har fått lov til å publisere teksten "Den norska bokloven":
Vad har Norge som vi i övriga Norden saknar?
Säkert ett och annat, men om jag nöjer mig med några speciella litteraturpolitiska drag så blir listan redan tung – och utan tvivel avundsvärd ur såväl författar- som läsarperspektiv.
Norge har ett fungerande samarbete mellan förläggare, bokhandlare och författare i frågor med kulturpolitisk betydelse. Detta har blivit särskilt tydligt i samband med diskussionen kring en eventuell framtida boklov. Alla litterära sk aktörer ser att litteratur och böcker inte är en produkt jämförbar med en gummistövel eller ens en smarttelefon. Det lilla språkområdet (med två språk dessutom) och det geografiskt vidsträckta och delvis svåråtkomliga landet kräver ett visst mått av politisk styrning för att uppnå målen bredd, kvalitet och tillgänglighet vad gäller böcker. Det har helt enkelt funnits en betydande politisk vilja att stötta kulturområdet. I Helge Rönnings och Tore Slaattas omfattande rapport Till bokas pris (http://www.regjeringen.no/nb/dep/kud/dok/rapporter_planer/rapporter/2012/utredning-om-litteraturpolitiske-virkemi.html?id=672677) framgår det tydligt att det nuvarande systemet med branschavtal har spelat ut sin tid, och att via stöd i lag skulle fungerande strukturer kunna fortsätta. Till dessa fungerande strukturer hör fastpriset på böcker under en viss tid samt abonnemangssystemet eller inköpsordningen. Ur tillgänglighetsperspektiv är detta med abonnemangssystemet avgörande, även andra böcker än stapelböckerna finns fysiskt att tillgå över hela Norge. Och för författarna är abonnemangssystemet ytterst viktigt ur försörjningssynpunkt eftersom denna ”abonnemangsupplaga” har garanterad royalty.
Bokhandelns sociala ansvar är en annan aspekt av den norska verkligheten som gör en finländare smått snopen, men som förvisso är sammankopplad med ovannämnda strukturer. Det förekommer ett vidsträckt nät av bokhandlar, 640 stycken bokhandlar som är medlemmar i Bokhandlerforeningen. Bokhandeln fungerar som samfundets vardagsrum, med stor betydelse särskilt på landsbygden.
Den föreslagna norska boklagen ligger nu i vågskålen. Jag har varit på två författarfackliga möten i Oslo under den här våren, av vilket det ena var ett stort seminarium i Oslo Litteraturhus den 20 mars. Ett heldagsseminarium öppet för allmänheten kring temat littearaturpolitik. Ett seminarium så populärt att två extra salar med video-överföring fick tas i bruk för att alla intresserade skulle rymmas in.
Min fråga i Oslo, och min fråga fortfarande är: vem är det som vill avskaffa dessa politiska virkemiddler? Vad kan syftet vara att rasera en bevisat fungerande struktur med väldigt brett och omfattande understöd inom såväl branschen som bland allmänheten? Ett system som har dragit sitt strå till stacken för att den norska litteraturen är en av de intressantaste och vitalaste i världen skulle jag ha lust att säga (Tiller, Knausgård, Lövåsen bara för att nämna några), och samtidigt kan uppvisa otroliga siffror vad gäller läsaktivitet. Enligt Bokhandlerforeningens undersökning har hela 93 % av de vuxna norrmännen läst minst en bok under det senaste året.
Från ett östnordiskt perspektiv har jag lust att hälsa det norska Fornyings-, administrasjons-och kirkedepartementet som envisas med att komma med gammal skåpmat ifråga om den fria konkurrensens välsignelser. Söndra inte det som uppenbart är bra! Varför inte befästa det fungerande istället?